Jean-Bs residens

Jag råkade trycka ctrl-w så det här blir mycket kortare än jag tänkte från början.

Fortsätter på temat Frankrike mot Tyskland, spetsat med händelser ur projektet jag jobbar i.

Jag befinner mig för tillfället i Bad Homburg, en bit utanför Franfurt på något som min chef har valt att kalla ”STO”. Han har också skrivit ”STO” på de namnskyltar som sitter på vår kontorsdörr, bredvid våra namn. STO uppfanns, precis som mycket annat bra, av tyskarna under andra världskriget för att hålla det ockuperade Frankrike nedtryckt. Som fransman under andra världskriget fick man helt enkelt arbeta i Tyskland under vissa perioder och detta benämndes med just ”STO” eller ”Service du travail obligatoire”. Roligt tycker somliga. Kanske inte just tyskarna på vårat jobb . Än så länge har kommentarerna lyst med sin frånvaro.

Annars är livet fint, vi äter tysk mat och badar i kurortens rekreationsfaciliteter.

Idag gjorde jag en koppling mellan Frankrikes historia och slitningarna mellan nämnda land och L´Allemagne (Tyskland) i det mjukvaruprojekt vars utveckling jag har det tveksamma nöjet att delta i. Något av en ”serendipity” faktiskt eftersom upptäckten gjordes när jag letade efter fel i en serverlogg och fortfarande hade rester av morgonens slösurf i bakhuvudet. Man ska naturligvis inte läsa om slag som stod under 1700-talets andra hälft på arbetstid. Men ibland kan det leda till något roligt eller åtminstone halvintressant.

I begynnelsen av den amerikanska revolutionen stod Slaget vid Long Island. Faktiskt det största slaget under revolutionen. De stridande parterna var å ena sidan amerikanska nybyggare, mestadels bestående av icke-reguljära trupper (på engelska kallas dessa för ”militia”) och å andra sidan britter. Britterna hade vid den här tidpunkten i historien förhållandevis goda relationer med Tyskland vilket gjorde att stora delar av den engelska armén bestod av tyska legoknektar, så kallade Hessians (och nej, nu pratar vi inte om kvadratiska matriser innehållande partiella derivator av andra graden över alla parkombinationer av variabler).

Nu börjar jag närma mig poängen med allt detta dravel. De tyska ”legosoldaterna”, anlitade av det gamla brittiska herraväldet, hade nämligen sin hemvist i det tyska förbundslandet Hessen. Därav deras benämning.

Vi rör oss tillbaka till nutiden och min arbetssituation. Det råkar nämligen vara så att något projektledningsgeni på ett tidigt stadie bestämde att all testning skulle ske i Tyskland, närmare bestämt i Hessen. På vilket sätt förklarar då detta varför mjukvarukrisen slagit till oss på utvecklingsavdelningen med sin allra största batong? Om man kan sin historia vet man att Frankrike stod på amerikanernas sida under revolutionen. Däri står också pudelns kärna att finna. Den gamla ”Hessen mot Frankrike”-konflikten är knappast all. Den lever alltjämt även om kanonerna sedan länge tystnat och bytts ut mot ett artilleri vars ammunition består av knapphändiga buggrapporter skrivna på engelska, spetsade med tyska facktermer. Fransmän, lämna Maginotlinjens falska säkerhet och ta upp kampen innan det är för sent.

När man äntligen bestämt sig för att det kan vara en bra idé att köpa en Mac och vill nyttja sin studentrabatt går det åt skogen eftersom man måste ha en liten skitkod som finns på ett papper jag förmodligen slängt åt helvete för ett år sen.

Annars då? Jo tackar som fan, det är inte illa. I veckan kom jag till insikt. Man måste ställa dumma frågor i livet för att få något gjort. Det tänker jag ägna hela nästa vecka åt.

Familjen är på besök. Brorsan och jag satt och glodde på british open idag. Sopcast är fantastiskt. P.H. vann helt rättvist efter fyra håls särspel.

Nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt.

Dagens roliga historia berättades av någon vid något tillfälle på Chalmers och sen dess har den etsat sig fast i mitt medvetande och bubblar ibland upp till ytan. Särskilt vid tillfällen då omgivningen ter sig märklig och oförlåtande.

Här kommer den:

- Vad är roligare än en hink med döda spädbarn?

- En hink med döda spädbarn med ett levande spädbarn på botten som försöker ta sig upp.

Jag är det levande spädbarnet i botten på Amadeushinken just nu. Ni som läser det här har säkert svårt att inse det roliga i ovanstående historia. Även jag har svårt att inse det roliga när jag kravlar runt i botten på hinken med kod som innehåller kommentarer som dessa (java-style):

//Just proceed out of this mess

och

//This should not happen

För egen del blir dock kommentaren

//Whine

Som G.Fylking brukade säga: ”Äntligen!”. Internet kom så att säga som ett brev på posten. Antagligen har jag kunnat surfa hemma i en vecka eller mer men eftersom jag inte har någon dator har jag inte vetat om det. Förrän nu. Tack Orange för att ni gör mitt liv någorlunda drägligt igen.

Visserligen sitter jag och surfar på Anders Powerbook men det känns faktiskt rikigt bra. Inte alls som för några år sedan då jag kunde känna att min kropp gjorde fysiskt motstånd då jag försökte röra en produkt från Apple. ”Ge det några år, Johan”, som en äldre och visare person sa till mig för ett par år sedan i ett samtal som berörde något som nu undsluppit mig. Synd kan man tycka, eftersom som jag nu har gjort det. Gett det några år, alltså.

Igår var det midsommarafton och vilken afton sedan! Sill och potatismiddag med utsikt över Place Massena i sällskap med allas vår Tsar Gustaf, hans bättre hälft Alexandra, Magoo, Joppan och Anders. Lite sång, lite dans och lite naket brukar sammafatta allt som är bra i livet, så även gårdagens festiviteter. Dessa inkluderade även en nattpicknick vid medelhavets strand och ett besök på Thor Pub vilket håller på att bli vårt stamhak här nere. Idag, så snart Magoo och Joppan har slutat åka gustavsbergsbuss, ska vi försöka klippa oss alla tre. Kan hända att det inte blir av eftersom deras bussar har långt att åka, om man säger så.

Jag ska skriva mer igen snart men nu måste jag fortsätta umgås med de andra. Au revoir.

Om ungefär elva dagar fylls mitt konto med EMU-valuta. I den bästa av världar får jag också tillgång till en dator och Internet på hemmaplan. Då slipper jag sitta här på jobbet och blogga i smyg. Om tolv minuter ska jag delta i en telefonkonferens som syftar till att reda ut problem i projektet jag blivit inkastad i. Tyskar, fransmän och belgare i en härlig kompott som mest smakar ruttet.

Intel® Core™ 2 Duo T7400-processor (2,16 GHz, 667 MHz, 4 MB L2-cache)

120 GB (5 400 v/min) SATA-hårddisk

2 048 MB 667MHz DDR2 SDRAM-minne med dubbla kanaler [2x1024]

XPS 256MB NIVIDIA7® GeForce™ Go 7900 GS

15,4-tums UltraSharp™ widescreen WXGA+-skärm (1440 x 900) TFT-skärm

Fast intern 8X DVD+/-RW-enhet

Äkta Windows Vista™ Home Premium (Engelskt)

Livet går vidare här nere i Nice. Vet inte hur mycket information om mitt jobb jag kan spy ur mig utan rädsla för återverkningar men man kan sammanfatta det som en enda trögflytande röra. Fortfarande inga konkreta arbetsuppgifter i sikte men det kommer nog vad det lider. Det känns dock lite märkligt att anställa en person och sen låta denne sitta på arslet en hel månad.

Jag klagar dock inte eftersom jag mest kan sitta och slösurfa, läsa manualer, gräva ner mig i Javas innersta samt stressa av. Jag har blivit väldigt duktig på att slänga upp en seriös hemsida eller byta till nåt arbetsrelaterat program när jag hör fotsteg ute i korridoren, alltid något. Nästa vecka får jag visst lön också som lök på laxen.

Jag har haft Anders som inneboende i drygt en vecka och det har fungerat över förväntan, förmodligen eftersom hela kvällarna har passerat i ett dis av matlagning och TKU. Igår drack vi vietnamesisk öl, käkade korvgryta och lyssnade på Groggen! Jag blir av med honom idag eftersom han flyttar till nästa trappuppgång och blir granne med en privatdeckarfirma. Jag funderar på om man inte ska säga upp sig och börja jobba där istället. Noirgenren har alltid tilltalat mig och vid tolv års ålders fanns inte någon häftigare person än Tex Murphy i Under a Killing Moon.

Nu ska jag läsa klart artikeln på wikipedia om Apocalypse Now. Hej på er.

Jag har inte skrivit här sedan början av maj eftersom jag inte har ett svenskt tangentbord lätt tillgängligt. Nu fuskar jag dock lite och använder mig av ett nätt litet trick.

Jag har en lägenhet i Nice. Mitt jobb kan sammanfattas med att läsa tutorials och annat skoj. Jag äter nog för lite. Det är varmt. Jag saknar Martina.

Gammal är äldst och finns det nåt man inte ska ändra på så är det väl inarbetade grafiska gränssnitt. Det kan inte gå annat än dåligt när man låter ett gäng fånar med grafikerutbildning och ”känsla för färg och form” ta över mjukvaruutvecklingsprocessen. Microsoft förstör mitt liv!

Jag har varit i Malmö, Nice, Sophia-Antipolis och Uddevalla den här veckan så min sömnkvot är något eftersatt. Satte en kråka på ett papper med en massa fransk text i fredags eftermiddag. Dags för Jean-b att gå hela vägen och bli fransman på riktigt. Milko est sexiste!

S^ sitter ,qn p^ ett frqnskt kontor ,ed ett frqnskt tqgenbord och fmrsmker qtt inte so,nq trots qtt klockqn ringde vid fyrq i ,orse: Jqg mnskqr qtt jqg hqde stqnnqt he,,q just nu ,en jqg ,^ste nog bqrq hùrde i n^n ti,,e till och sen f^r jqg den skmnq hotelldmden so, ett brev p^ posten:

Det ùr vqr,t hùr nere iqf o, et ùr n^gon so, vill veteq: Tydligen vqr et dùtt kqllt idqg mven det h^ller jqg nog inte rikigt ,ed o,:

Jqg ùr dmdens lq,,unge, skùr,en ùr dubbel och jqg ko,,er qldrig qtt klqrq ,ig igeno, det hqr ,ed hedern i behqll: Ko, och rqddq ,ig Martina.

I söndags morse var jag bakfull när jag läste min mejl. Hade fått följande meddelande från nätverksgruppen.

Hej Johan Andersson i lägenhet 1060.

Chalmers Studentbostäder har som målsättning att under 2007 utarbeta tydliga rutiner kring vårt miljöarbete. En del av arbetet är insatser för att få ner förbrukning av el. Ett led i denna ansträngning består av att under en vecka, på prov, stänga ner Internet. Eftersom det skall vara tyst i fastigheterna från kl 22:00 till 06:00 så är det även under denna tid som Internet kommer vara nerstängt.

Provperioden sträcker sig från måndag 2/4 till söndag 8/4. Resultatet av utvärderingen kommer redovisas på hyresgästportalen.

Synpunkter på denna del av miljöarbetet välkomnas till

nointernet@csbnet.se

MVH,

Nätverksgruppen
Chalmers Studentbostäder

Nu har skammen över att jag i cirka 30 sekunder satt och skrek nåt i stil med: ”Men för helvete, är de helt dumma i huvudet!” med fönstret öppet ut mot gården lagt sig något så jag tänkte dela med mig av detta genialiska aprilskämt.

Jag är fast, jag är fången under delhis röda sol
maharajan sa, den onde maharajan sa:
du är min perversa drottning
svart moske, opiumthe, jag är manlig fe
det svarta imperiets vackraste bögslav
storvesiren sa, den onde storvesiren sa:
ditt skäggiga lilla stycke

Fastkedjad i templet,
ormar överallt, kukar överallt
fastkedjad i mörkrets salar

Fastkedjad i templet,
ormar överallt, kukar överallt
fastkedjad i mörkrets salar

Jag är sminkad som en tjej, jag har inget val,
jag lider i elefantgudens dödliga skugga
bögsahiben sa, den fete bögsahiben sa:
min drabbade lilla fjolla
svart moske, döden le, maharajans skarabé
med sand i munnen tvingas jag böna och be
faraonen sa den mörke faraonen sa:
du är våran nya toa

Fastkedjad i templet,
ormar överallt, kukar överallt
fastkedjad i mörkrets salar

Fastkedjad i templet,
ormar överallt, kukar överallt
fastkedjad i mörkrets salar

Mitt liv har reducerats till en rekryteringsprocess med inslag av öl från att ha varit en ölprocess med inslag av fysisk aktivitet eller fysisk inaktivitet p.g.a. sjukdom eller sviter av sjukdom. Undrar vad som är bäst. Att bli anställd känns lite som att ta en kropp i besittning genom att applicera ett virus. Värden kämpar emot ett bra tag, sätter upp det ena hindret efter det andra. Lyckas man ta sig förbi immunförsvaret blir värden dessutom tvungen att gå på knäna ett bra tag för att kunna härbärgera viruset och tillsätta resurser för att viruset ska kunna läggas vilande i kroppen. Har man otur så kanske viruset inte går att bota utan försätter hela kroppen för konstant funktionsnedsättning. Märkligt sätt att växa på egentligen men det tycks ju vara så att alla företag anser att nyanställning är något positivt just nu så man ska väl inte klaga.

Idag har det faktiskt varit sommar i Göteborg också om någon nu lyckats missa det. Jag bestämde mig i ett tidigt skede av dagen för att först gå på intervju och sedan åka ut till Partille och exjobbet men fick omvärdera planen efter att jag fått ett mycket lustigt sms som löd: ”Sommar idag! Skit i jobbet, fixa en bira! Ska leta upp en najs park”

Så då sket jag i jobbet och åkte upp till Chalmers för att göra lite ärenden och äta strömming. Herregud man kan ju inte laga mat hemma, hur i all världen skulle det se ut? En kille i förkläde med förskärare i handen? Jag är väl inte jävla Alice i underlandet heller! Nån måtta får det allt vara på jämställdheten. Så för att toppa min manschauvinism åkte jag ut till Delsjö GK och slog årets första golfslag på deras range vilket kändes väldigt upplyftande men samtidigt smärtsamt eftersom jag glömt min fina, vita handske hemma när jag skyndade iväg för att hinna med bussen från korsvägen. Om någon är intresserad av golfteknologi kan jag säga att jag sett en fyrkantig driver idag och att gubben som höll i den sliceade precis lika mycket ändå. Skönt att vissa saker i livet är konstanta, som gubbslicen och onsdagsquizen. Quizen gick dock åt skogen eftersom alla frågor handlade om Irland. Vem vet något om det landet? Inte vårt lag iallafall. Det är väl visserligen konstant det också. Vi har inte vunnit sen första gången och då fuskade vi bara bäst och mest av alla, as Matte nicely put it ikväll. Orkar inte komma på nån bra översättning. I morgon fyller Oscar ”Ludden” Lundahl år, 25 år tom, och jag anser att det är värt att sätta av även morgondagens kväll för att dricka öl istället för att göra vuxna saker som att tvätta och träna. Själen dör som sagt när man fyller 24 och jag har bara nån månad och lite till kvar att leva innan det händer. Det gäller att man upplevt lite riktiga saker innan det inträffar annars kanske man blir som Johnny Logan.

Vare sig det är den allmänna franska (o)förmågan att uttrycka sig to-the-point eller min egen förmåga att höra det jag vill höra är förvirringen total. Vad menas när man blir uppringd och nån säger ”I want to offer you a position”? Rekryteringsprocesser alltså, jag borde lära mig att hålla min käft och inte ta ut nåt i förskott. Nästa gång jag säger nåt om det här ska jag förlita mig rena på fakta. Nu är allt löst som tusan…

Jag har sämst arbetsmoral i universum. För en halvtimme sedan stängde jag dörren till vårt kontorsrum och eftersom den har kodlås och jag sitter här helt ensam eftersom influensan tagit Anders till det förlovade honungste- och dåliga filmer landet råkade jag nästan somna. Det var egentligen det jag ville göra också men får man sova på jobbet? Det skulle knappast vara första gången i så fall. Rapportskrivning var hursomhelst bättre förr. Det känns våldsamt improduktivt att bara sitta och mata ner ord på papper utan att det händer nåt med det man skriver om så nu funderar jag på om jag ska bättra på min tinnitus genom att vrida upp Franz Ferdinand några decibel till och faktiskt göra lite arbete. Dags att koda igen för nu kom de andra tillbaka.

Visst vore det bra om all elektronik höll i evigheter? Eller åtminstone hade lagom mycket vett att gå sönder när man absolut inte behöver använda saken som fått för sig att rasa ihop på ett olagbart och mystiskt sätt egentligen? Min skärm, vars förfall jag visserligen beskådat på nära håll under en längre tid men valt att ignorera, fick för sig att haverera natten mellan fredag och lördag, runt klockan fyra. Och tro mig, jag ville verkligen använda datorn då. Men sånt är livet och jag fick åtminstone en bra ursäkt till att investera i ny, cool teknik. 19 platta tum med 2 ms i responstid och ett betydligt luftigare utrymme mellan skrivbordet och väggen samt mindre strålning i ansiktet kanske man inte ska tacka nej till egentligen.

I morgon ska jag till jobbet och slita mer med rapporten och sen ska jag ringa nån på manpower för att säga att jag kan åka till stockholm redan på torsdag för att bli intervjuad av honom. Sedan väntar veckans elddop på fredag när jag ska sitta i två timmar på Ericsson i Kista och bli intervjuad för ett jobb jag faktiskt vill ha. Funderar på att förbereda mig genom att plugga datastrukturer hela veckan. Kan nog vara en god idé med tanke på att jag har tenta i det om nån månad också. Nog med ordbloat för ikväll.

Veckans torsdageftermiddag gick först i moll men sen blev det dur. Efter en intervju som inte blev av rullade jag, givetvis försenad med hjälp av pästtrafik (den organisationen måste vara minst förberedd att tackla rådande vinterväderlek i hela Sverige) mot järntorget för en rekryteringsafton med Xdin. Tre gratis öl, buffé och en speedintervju senare kunde jag inte stå emot tanken på att ”varva ner” på sticky fingers med lite sång, lite dans och lite naket (nästan iallafall).

I morse var jag dock mindre kaxig och kanske fortfarande lite full. Programmering är bäst utan inbladning av alkohol så tro inte på myten om hur RSA kom till, gott folk. Klockan fyra på eftermiddagen när jag masat mig hem ringde det från rivieran. 25 minuter och en avverkad adrenalinkick senare gick jag och la mig för andra gången på ett dygn.

I dag är det fettisdagen och därför semletårta till kaffet kl 14.30.

Resterna försvann kl 16.30 tack vare exjobbsgrisarna. Burp!

Vilken tillställning! Flaggorna vajade i vinden, teknologerna var som Hetärer i det gamla antika Grekland, godiset var lika äckligt som vanligt och endast två eller tre företag var uppenbart intresserade av att rekrytera. Så sälj dig pojke! Gör dig attraktiv och eftertraktad, för det är endast då livet kan erbjuda dig något i gengäld. Önskan att bli anställd överskuggar livets andra sidor just nu. Snart är den trygga studietiden över och det är dags för lite riktig ångest istället för all den syntetiska tenta- och csnångest som överskuggat de senaste fyra åren. Tur att Consat drog upp en ur träsket.

Alla hjärtans dag eller inte, i morgon kväll är det pubquiz på john l’s precis som vanligt och nästa torsdag ska jag och Anders till Respekt för att dricka öl och snacka systemutveckling med ett gäng rekryterare från Xdin. Gillar deras slogan ”develop and deliver”. Lite som Command & Conquer i företagsvärlden liksom. Jag har fyra visitkort och ingen lust.

Fredagen var visserligen piss men sen tog det skruv i lördags! Singstar och melodifestival. Richard och Mikael var nog bra trötta på mig, Lina, Jessica och Tess klockan två på natten men va fan, hur ofta får man vara full och sjunga singstar liksom? Jag utförde en empirisk studie som visade att rösten blir sämre efter en whiskey, dålig efter två och helt värdelös efter tre. På slutet låg jag ner och sjöng men det hjälpte inte, Jess och Tess slog mig och Lina på Wind of Change iaf. Tack för sällskapet tjejer, ni gjorde min helg. Kellys på söndagar är lite överskattat men vilka goda pizzor för det priset. Varning för quizen dock, osympatisk quizmaster.

Från och med förra lördagen fram till och med igår hade jag sex ölkvällar. Skönt att vara frisk igen så man kan gå ner sig.

Så sitter man här en tisdag kväll med tre öl i kistan och en viss lättnad över att helgen förlöpte smärtfritt. Det var skitkul från lördag eftermiddag till söndag förmiddag.

Bussresan gick smidigt, jag satt bredvid nån tjej som läste en bok av Marianne Fredriksson som hetter Anna, Hanna och Johanna. Jag kände igen titeln men vet inget om denna kvinnliga författare så jag valde att inte inleda dialog. Hon hade svårt att sitta still också, måste ha ändrat sittställning minst tio gånger i timman. Men det kanske är ett smart drag om man inte vill bli stel. Jag härmades lite, mest för att jag nog har nån mild form av damp.

Väl framme i lilla Peking, som stan tydligen också kallas, möttes jag av Marc, Robin och Andreas. Marc skulle på cocktailparty och kunde inte sluta upp förrän senare på kvällen så Robin, Andreas och jag började kvällen själva med att prata lite om livet då och nu över en hamburgertallrik som kallades ”stora världen”. Man fick alla tillbehör på tallriken och sen kunde man skapa den som man ville.

Efter det åkte vi taxi till förfesten som var lokaliserad i en (kylslagen) studentkorridor med bastu/hångelhörna som vi snart hittade in i. Man kunde skriva sitt namn, ett tidslag och offrets namn på en lista för att få lite tungaction. När all gratis öl var slut drog vi vidare till kåren där det var dansgolv, barer och mycket partyfolk. Vi stod på nån sorts scen och dansade fram till halv tre då vi drog och käkade kebab och fil hemma hos Hanna. Sen gick vi hem till Marc och somnade.

I morgon är det pubquiz, dags för revansch!

I morgon ska jag spendera större delen av dagen på en expressbuss. Fem timmar närmare bestämt. Ipoden är laddad med the Knife…inte.

Jag ska lyssna igenom alla In Flames album och läsa the Dice Man. Sen ska blir det korridorsfest i en egenkomponerad sunkig punk/rock outfit som ska bättras på nere på Shock i morgon innan det är påstigning och nedvarning. Öronen kommer nog se ut som blomkål efter fem timmar med ett par sennheiser hd-205 på huvudet.

Men det kan jag ta bara jag slipper lyssna på gnälliga ungjävlar, folks bisarra mobilsamtal om saker jag skiter fullständigt i och dessa på allmänna kommunikationsmedel allerstädes närvarande fjortonåriga tjejer utan känsla för att man ska hålla käft i det offentliga rummet om man mest funderar på om de rosa trosorna man tog på sig i morse fortfarande sitter rätt.

Dessutom ska jag och mina två tajtaste gymnasiepolare återförenas för en kväll. Sjukt trevligt kommer det bli. Söndagen blir också en lång bussresa åt andra hållet, fast inte riktigt lika lång tidsmässigt. Fan va bloatat det här blev.

På grammisjuryn!! Det måste ju vara Sveriges dummaste jävla idioter. Fatta att the knife är viiiiidrigt överskattat pretentiös technodynga som inte förtjänar nån publik alls. Vad är det för människor som ärligt kan säga ”Jo jag tycker the knife är bra, lyssnar man på dem så händer det verkligen något i kroppen. det är något speciellt med deras musik.”??? Jag fattar inget, årets artist, årets album, årets kompositör, årets producent, årets popgrupp! Vad hände med resten av musiksverige? Detta kan knappast vara det bästa i nån av ovanstående kategorier.

Det måste ha blivit fel. Typ ett datafel. Hur lat får en jury vara? Jo men vi ger alla viktiga priser till the knife. Det kan varenda idiot svälja att de måste varit mest nyskapande i år, ingen har ju hört talas om dem egentligen eller ens lyssnat på dem särskilt mycket så ja, de måste ju vara lite bra. Låt horace engdahl ta över hela juryansvaret. Då kan vi utan dåligt samvete fortsätta att hylla allsköns okänt dravel hur många år till som helst.

Är det överhuvudtaget någon som hört talas om Snook eller Lisa Miskovsky? The knife liksom, de hade ju inte ens vett att vara där. ”Nej tyvärr, vi är på turne i typ Japan eller nåt annat musikaliskt bakvatten där man kan tjäna asmycket cash på att producera elektrobajs”.

Fast nu kom jag på det. Man kan ju inte vara arg för att de har firmafest egentligen. Missriktad vrede kanske man kan kalla det. Jag menar, om årets brandman blir Scott eller Cameron spelar ju inte mig så stor roll egentligen när det ändå är Scott och Camerons kompisar som röstar. Nej fy på mig för att jag blev så arg och upprörd. The knife får naturligtvis fortsätta att producera sin låtsasmusik för sin låtsaspublik och jag ska inte göra någon upprörd genom klanka ner på det. Fast det gör jag ändå.

I måndags fick jag reda på vad min korporala vekhet har sin botten i och det var fan ingen trevlig överraskning. Blev sittande på axessakuten i tre timmar mellan sex och nio och efter tops i halsen på jakt efter streptokocker vilket det visade sig att jag inte hade blev det några blodprov. Så då satt man där och undrade vad för slags skit som drabbat en. På något sätt har jag lyckats ådra mig körtelfeber eller ”kissing disease” som det heter på engelska. Vilket innebär feber, svullen mjälte, trötthet och en massa annan skit. Trött kan man tydligen vara flera månader efteråt. Dessutom får man inte lira bollsporter, styrketräna eller hålla på med något som gör att man kan få en smäll i magen förrän nån månad efter att man blivit symptomfri.

En annan rolig sideffekt är att man tappar aptiten och jag som väger in på nätta 73 kilo över 183 cm i vanliga fall lär knappast se ut som en biff när det drar ihop sig till beach 2007. Synd att jag inte var bättre på att ragga brudar när jag gick på högstadiet eller bara gör som nästan alla andra. Får infektionen när man är liten utan att det händer ett skit. Fan va bitter jag är.

Hoppas mjälten spricker så jag får ligga på sjukhus . Sen kan utbilda mig till typ busschaufför och leva ett ordinärt liv utan roliga arbetsuppgifter i celibat med stomipåse.

…mår jag ungefär som när jag skrev senast. Människokroppen är inte gjord för att man ska ta sig igenom livet smärtfritt, det ska gudarna veta. Misstänker att jag har en halsfluss eller nåt för det känns som jag drar en taggtrådslina upp och ner i halsen när jag äter.

Hoppas det känns bättre i morgon annars ska jag tvinga nån läkare på penicillin. Man kanske ska dra i sig en liten whiskey också. Bara för att. Jag vill ju festa i helgen men det kommer ju garanterat inte gå med tanke på hur jag känner mig nu. Slår vad om att det är nåt med vädret som gör att jag är så vek. Vad är felet med snö och minusgrader egentligen? Gnäll, gny och whine…

Ska egentligen plugga nu men disken och matlagningen blir som alla vet mycket viktigare när man ska företa sig sådana saker. Och när man ändå diskar kan man ju lika gärna passa på att lyssa på lite bra musik att diska till, som BD’s indiepopskiva från 2003, cruel town (MTV hade ”sminkade band” tema på dagens top 10 at ten). Å va fään, när man ändå sitter framför datorn vill säkert nån veta vad jag håller på med en lördagsafton när förkylningen lagt sig som ett gift i hela kroppen.

ever since i was eight or nine.
i’ve been standing on the shoreline
all my life i’ve been waiting for something lasting

bla bla bla indie och smink. ha en kul kväll!

Jag är ingen riddare på vit häst
Ville du ha biceps så kan du åka hem (ha det skitfett)
Här är hanen, den som är sist i kön
Med en överkropp som Mr. Burns
Det är inte någon grekisk diskuskastare
Så vad var det du missuppfattade?
Du betalar taxin
Tack den drar jag av
Hörru du får ha det bra, okej(yeah)

Vill du inte lägga dina hundra? Kan du hoppa av här, och smöra för en dörrvakt
Du e snygg och du vet om det!
Män är män och män är dumma, dem vill ju bara knulla
Vem sa att det var lätt å vara man?
Lyft upp ringen och sträck upp en hand

Jag vill var med dig
Jag vill se dig som Gud skapat dig
Du måste tro på dig själv idag
För jag tänker inte dyka upp i dörren med en ros mellan tänderna!
För jag är ingen koskille
Måste vi låtsas det

Ville bara lägga ut en liten hyllning till årets kanske bästa låttext.

Idag har jag haft ångest hela dagen. Fan vet varför men antagligen har det nåt med nyårsnatten och alkoholen som intogs då att göra. Efterfesten varade till en stund efter sju. Två timmar av vidriga bekännelser och insikten jag måste be nån om ursäkt. Fast frågan är om inte mitt rykte skulle få sig en törn då. I säng vid kvart i åtta.

Jag vaknade klockan ett och gick upp fyra. Normalt sett brukar jag ha bakfylleångest dagen efter ett praktkalas men det verkar som det bara sköts upp en dag den här gången.

Tack till värdparen, Lina och Richard, Mikael och Tess och alla andra som gjorde nyårsfirandet till en kanonfest. Skönt att få tanken att man alltid har sina bästa fester framför sig bekräftad varje gång man är på Eriksberg.

Har aldrig tänkt på hur kul det låter. Gött att man aldrig slutar vara pubertal. Mitt i den värsta mat- och träningskoman ser jag om herr Lucas definitiva genombrott på filmskärmen för femtielfte gången. Film är bäst på Star Wars. Wookies don’t live on Endor.

I morgon är det nyår och jag har lyckats göra mig själv något mindre likvid på stan idag. Butiksbiträden är som storm troopers. Efter att ha köpt skjorta på MQ behövde jag tajta jeans och matchande slirre. Och vad som matchar ligger oftast i betraktarens öga. I provhytter betraktar man ju bara sig själv och då jag är mer än lovligt narcissistisk beslöt jag att få ett andra utlåtande. Både den manliga modeslaven i kassan på Carlings och hans kvinnliga dito i kassan på Topman sa ”Åhh vilken snygg skjorta! Vart har du fått tag på den?”. Killen på Carlings hörde fel när jag sa vilket märke det var och började berätta hela Johan Lindebergs karriärhistoria för mig.

Den var förvisso ganska intressant, min namne har ju för tusan styrt upp Diesel till den internationellt gångbara trendstatus märket innehar idag. Efter det fick han förvisso ett nervöst sammanbrott och åkte motorcykel genom europa med en golfklubba ett tag innan han startade j.lindeberg. Nu ska jag modella för mig själv framför spegeln. Sen ska jag nog gå till en bögbar. I want to take you to a gay bar!